Stukad

En haltande dagsfärd genom Valparaíso

Valpos gator är galna, det vet alla. Med hål stora nog för att svälja en större gatuhund, med livsfarliga trappavsatser, kurvor och ojämnheter. Vore det här New York hade landet varit sönderstämt av arga snubblare. Men när jag idag tittar ner på min blåa fotliknande klump i strumpan vet jag att jag har mig själv att skylla. Jag trampade snett på en vanlig, nästan slät, gata. Supersnett. Jag vet att man ska se var man går men det är svårt när havet vilar så tjusigt i horisonten, när solen skiner och man håller hand med den man har kär.

Haltandes fram på en chilensk gata är det några som brutalt tacklar dig stressade på väg till jobbet, men fler som ger dig medlidsamma hundögon. Först stannas jag av en dam som säljer egenpaketerade kryddpåsar på gatan. ”Du ska värma vatten, lägga i lite salt och stoppa i foten. Sen på kvällen tar du en handduk doppad i saltvattnet och sveper runt foten tills nästa dag. När du vaknar är du frisk.”Okej tänker jag och haltar vidare, ja kanske får pröva det ikväll. Tanter brukar veta vad de snackar om.

Nästan person att stoppa mig säger att jag måste sluta halta, att jag ska skaka om foten, slå till den lite, gärna stampa hårt i marken. Han är gammal fotbollsspelare och har lärt sig knepet på planen. Hm, känns brutalt men han kanske har rätt? Smärtan får mig dock att avvakta med just det tipset ett tag. Omar, en vän från skolan, kollar upp från sin dator och säger ”skaffa kryckor”. Han berättar att han själv fick en rejäl stukning men aldrig blev riktigt bra, för han gick på foten för tidigt. ”Vila den, ha den stilla, gå inte på den!”. Okej, lite dubbla budskap här. Min inneboende Julia tittar skeptiskt på min klumpfot. ”Is är bäst, man ska kyla det direkt och sen hålla benet högt”. Just det, den här känner jag igen, låter som något mamma skulle ha sagt.

När jag äntligen har haltat mig hem på kvällskvisten sitter en okänd man i soffan i mitt kollektiv. Någons pappa tydligen. Han babblar snabbt, jag fattar inget, men innan jag vet ordet av har han brutalt knådat in foten med en kladdig tigerbalsamliknande kräm som sticker i näsan. Det blir varmt och han säger nått om spricka, förband, värme, stöd och dricka mycket te. Te?

Alla har visst råd att ge mig. Och alla är de olika. Det är något med stukade fötter som framkallar en vis gumma ur de mest oväntade personer. Helt plötsligt kryllar det av fotexperter. Vem jag ska lyssna på vet jag inte. Hobbyguruismen är stor i Chile, liksom hjälpsamheten. De olika vänliga tipsen gör mig alldeles varm inuti. Jag får väl förlita mig till den medmänskliga omtanken som helande kraft. Enligt urgammalt recept.

De senaste dagarna, har varit årets värsta. Humör, påfrestningar, stress och tårar har skapat ett annorlunda Chile. Även om jag älskar att vara här, så har hemlängtan gjort sig påminnd mer än en gång. Jag tänkte därför dela med mig av en text, till Er, mina läsare, och även till Er, mina kära klasskamrater. Texten är skriven någon gång i förra året, när längtan till något bättre var stort, och livsglädjen inte var på topp. Det är en text, som för övrigt är en del av boken som snart blir färdig.


CONVERSACIONES ENTRE DOS

los amantes llegaban y iban

las conversaciones nunca lograban profundidad

"el amor tiene que fluir, solamente dejalo" -le decia él

Ella le contestaba, lentamente, pero con decision;

"no lo puedo dejar fluir, si lo dejo, se me escapará, y solo la luna sabe cuanto me costó encontrarte..."

El amante, nervioso, tiritando y transpirando por las palabras de su amada, necesitaba un cigarro. se levantó de la cama, se acercó a la ventana del dormitorio, una ventana inmensa, pero sin ninguna protección del viento que pegaba de vez en cuando. el vidrio es antiguo. miraba hacia el oceano pacifico.

desorientado, los pensamientos se juntaron en su mente.

la dejó. alli tirada. en el departamento que con sus 20 metros cuadrados estaba construido para solamente una persona, pero por el frio que se sufre en inviernos, lo obligaba a hospedar dos.

en la mesa de madera, importada de algun lugar exotico, le dejo una respuesta ;

"nunca tomes decisiones. deja la que vida las tome por tí. la fluidez es todo..."

la dejó. solamente por haber recibido mucho amor .....

GATANS KULTUR SOM SKOLA

För ett par år sen kom Behrang Miri tillbaks från Brasilien till Malmö. Han hade inga pengar, inga kontakter, ingen organisation bakom sig. Det enda han hade var idéer om ungdomskultur och  ett  brinnande  engagemang. Sen dess har den rörelse han började bygga upp, Rörelsen Gatans Röst och Ansikte – RGRA, blivit en av Malmös största ungdomsrörelser med sin största bas i Rosengård och Hermodsdal. 

    Ett av RGRAs huvudsyften är att ungdomar som hamnat utanför samhället ska få en plats att utvecklas på. På många ställen, som t.ex. Rosengård, är RGRA det enda som finns för de ungdomar som vill hålla på med musik, dans eller film. Medan de stora mediebolagen och politikerna tillsammans medverkar till att skapa utanförskap, arbetar RGRA med att skapa mötesplatser och bygga broar.  2007 gjorde tv-bolaget Al Jazeerah en serie i 4 delar om det nya multikulturella Europa med titeln Crossroads Europe. Det var ingen tillfällighet att de började serien i Malmö och lät Behrang Miri vara deras guide. Malmö är en av det nya Europas huvudstäder, och RGRA visar vägen till en ny syn på kultur och utbildning. 

 

Vi träffar Behrang utanför Sibyllakiosken på Möllevångstorget en morgon i april. Solen bländar, vi beställer kaffe ur pappmuggar och sätter oss på en träbänk. Trots att vi är lite yrvakna lyssnar vi snart uppmärksamt på Behrang. Han pratar rytmiskt och välformulerat, som om hans historia vore en lång rap-text, och det är svårt att inte dras med i hans engagemang och övertygelse. Med jämna mellanrum avbryter Behrang sig i sitt ordflöde för att hälsa på bekanta som går förbi eller för att svara i mobilen som ringer med jämna mellanrum.

     Allt började 2004 då Behrang fick kontakt med medlemmar i den brasilianska rörelsen Movimiento Cultura de Rua (Rörelsen Gatans Kultur) som var på turné i Sverige.

”Jag blev väldigt fascinerad kring deras sätt att jobba; hiphop som pedagogiskt verktyg, som socialt verktyg, som ett sätt att höja rösten”, säger Behrang. Politiken har alltid varit ett stort intresse för Behrang, vars föräldrar är politiska flyktingar från Iran. Men det var först nu han blev inspirerad till att förena intresset för politik och kultur.

     Genom sin kontakt med rörelsen i Brasilien fick han komma dit och jobba med workshops kopplat till olika teman. Bland annat använde man  hiphop och forumteater som verktyg   för att nå ut till ungdomar från kåkstäderna med grundläggande kunskap  kring  sexualkunskap och demokrati. att.

”Hiphopen är ett redskap som dessa ungdomar relaterar till. På det sättet kunde vi ta det buskap som kanske var väldigt akademiskt och väldigt anpassat till en viss del av samhället. Vi anpassade kunskapen till dessa ungdomar som är väldigt smarta, men som tyvärr inte har haft samma möjlighet att gå på en någorlunda hyfsad skola.”, säger Behrang.

    I Brasilien är den politiska hiphopen väldigt etablerad och det blev en inspirerande tid för Behrang, som samarbetade med flera olika brasilianska hiphopartister och NGO:s. Tillbaka i Sverige  växte insikten att han kanske kunde jobba med samma metoder i Sverige,  trots allt som skiljer det brasilianska och det svenska samhället  åt.

”Visst, vi har inte samma klasskillnader i Sverige men vi har definitivt en hel del utanförskap och marginalisering, framförallt i miljonprogramsområden som Rosengård, Hermodsdal och Kroksbäck.”

     Behrang knackade dörr på olika institutioner, föreläste om sina erfarenheter och nätverkade. Utifrån detta föddes så småningom RGRA, som idag är en av Malmös största ungdomsrörelser  med  3-400 aktiva ungdomar i åldrarna 12- 20 år. Genom olika former av kulturaktiviteter som dans, musikuppträdanden och konst får ungdomarna en möjlighet att ”förmedla och framföra sina tankar och  känslor, samt bygga broar mellan  människor, stadsdelar, städer och länder”, som Behrang uttrycker det på RGRA: s hemsida.

   

På Urix Åsiktsfestival i Malmö träffar vi 5 killar som alla är aktiva i RGRA: Awal, Migo, Leonard, Ibrahim och Abdi. De är där för att jobba som funktionärer.  Även om de har olika bakgrunder och intressen,  är de alla helt eniga om att RGRA betytt mycket för dem och många andra. De berättar om hur svårt det annars skulle vara  för ungdomar som bor i områden som Rosengård att hitta meningsfulla saker att göra. Nu, om man vill hålla på med t.ex. Rap, dj-ing eller dans är det bara att ta kontakt med någon från RGRA. Leonard, som har praktiserat hos Behrang, säger: ”Om jag inte varit med i RGRA hade jag bara suttit hemma och luffat som inget annat. Det finns inget annat än RGRA.”

    Bristen på meningsfulla saker att göra och  de negativa attityder man ofta möter från det svenska samhället, kan tillsammans med en pressad situation hemma driva många ungdomar in i kriminalitet och annat.  Genom RGRA kan man få nya vänner, självkänslan tillbaka och göra saker som känns meningsfulla och utvecklande. Alla i Malmös miljonprogramsområden känner nu till RGRA och vet hur man får kontakt med dem.

    RGRA jobbar också med att bygga broar mellan olika stadsdelar i Malmö.  De sociala klyftorna i Malmö kan då ibland bli väldigt uppenbara. Migo berättar till exempel hur svenskar och invandrare satt på var sin sida när RGRA hade en talangjakt i Limhamn för ett tag sedan.

Awal menar att bostadspolitiken är en viktig orsak till segregeringen: ”De har flyttat alla till ett område; svenskar för sig och invandrare för sig. De borde blanda allihopa så att de får lära känna varandra!”

    Segregeringen skapar inte bara misstro mellan olika ungdomsgrupper. Flera av ungdomarna berättar om de negativa attityder de ofta möter från olika håll. Exempelvis är de vana vid att få olika gliringar från polisen bara de går genom stan på kvällen. Många de känner berättar att de inte vågar åka till Rosengård för att de tror att folk där är kriminella.

    Killarna är överens om att  media spelar en avgörande roll för att  ungdomar från Rosengård fått dåligt rykte. De skriver aldrig om allt positivt som görs, men så fort något negativt händer är de intresserade.

”Om jag ska vara ärlig så diggar jag inte media”, säger Leonard. Awal och Migo förtydligar resonemanget genom att påpeka att det finns problem överallt. Det finns problem i Limhamn också. Bara för att en del poliser är rasistiska eller har dåliga attityder betyder inte det att alla poliser är dåliga. Men medierna polariserar och skapar stereotyper. ”Medierna bygger inte broar, de stänger broar”, som Leonard uttrycker det.

 

En institution som verkligen borde bidra till att bygga broar är skolan, men även om enskilda lärare ofta gör vad de kan, finns det en inbyggd segregering i själva systemet. ”Skolan är definitivt ingen mångkulturell mötesplats idag”, säger Behrang under vår intervju på Möllevångstorget. Han är mycket engagerad i utbildningsfrågor och har arbetat som specialpedagog i olika skolor. Genom att t.ex. jobba med rap som verktyg har han motiverat ungdomar att lära sig såväl språk som samhällskunskap.

 

 Behrang pekar på hur exempelvis historieämnet bara reflekterar Europas historia. ”Idag har vi hela världen i Malmö, inte bara européer. På något sätt så förbiser du dessa nya svenskars historia. Hade du kunnat implementera deras berättelser i skolgången så hade du definitivt fått en mer mångfaldig skola. Ungdomarna ser ofta inte någon koppling mellan det de lär sig i skolan och det de lär sig i riktiga livet.”

    Behrang gör en gest mot  tomatförsäljarna bakom oss på torget för att visa var han själv hittar exempel när han ute i skolorna försöker  koppla kunskap till ungdomarnas egna liv:  ”kolla bara här, här har vi  de bästa matematikerna i hela världen!”

     Behrang återkommer flera gånger till vikten av en skola där allas historier inkluderas i undervisningen, en skola där man anpassar undervisningen efter eleverna istället för att använda  sig av färdiga pedagogiska ramar.

    Behrangs idéer kring utbildning påminner en hel del om de som utvecklats av pedagoger som Maria Montessori i Italien och Paolo Freire i Brasilien. Den utbildade medelklassens barn har ofta fått ett passivt och okritiskt förhållningssätt till kunskap. Paolo Freire talade om ”banksynen” på kunskap; man ser kunskap som något som ska ”sättas in”  i hjärnan vid ett tillfälle för att kunna ”ta ut” den vid ett senare tillfälle. Barn som vuxit upp med ett mer kritiskt förhållningssätt ser istället kunskap som en del av livet, som något man skaffar sig för att kunna utvecklas. Dessa barn behöver alltså en undervisning som är integrerad med deras intressen, en undervisning där kunskaperna kopplas till verksamheter som barnen upplever som meningsfulla. Genom att fokusera på kunskap som något abstrakt teoretiskt och frikopplat från resten av livet bygger man in en social spärr i utbildningssystemet. Dessutom kommer undervisningen att befästa och låsa fast redan befintliga samhällsstrukturer istället för att utveckla och anpassa dem. Istället för att utbildningenganpassas till våra behov försöker ”banksynens” företrädare anpassa människorna  till undervisningssystemet.

 

Behrang beskrev hiphopen ”som ett pedagogiskt verktyg, som ett sätt att höja rösten”.  Man kan kanske undra hur det går ihop med en kultur där kvinnliga hiphop-artister vittnar om ruttna sexistiska strukturer och låttexter där kvinnor enbart figurerar som hoes och bitches? Ryms ett feministiskt perspektiv verkligen i ett sådant klimat?

   Faktum är att hiphopen även har fungerat som en plattform för kvinnliga hiphopartister som har velat höja rösten mot de kvinnofientliga attityderna som de har mött framförallt i gangsterrapen som blev kommersialiserad och utbredd i början av 1990-talet. Exempelvis gör Queen Latifah upp med sexismen som hon möter både i hiphopkulturen och i det egna förhållandet i hiten U.N.I.T.Y. från 1993.

   För Peyvand som är 16 år och rappar i RGRA har hiphopen framförallt betytt självkänsla och kärlek.

Hon har rappat sedan tre år tillbaks, då Behrang höll en rapkurs för tjejer på kulturhuset Drömmarnas Hus i Rosengård och sedan dess har hon inte kunnat sluta.  Samtidigt är hon medveten om problematiken med sexism inom hiphopen, som hon också själv har stött på: ”I RGRA är alla skitsnälla men utanför RGRA händer det att folk frågar 'vad rappar du om, barbiedockor eller?'”

Hon menar också att den sortens problem inom hiphopkulturen  inte bara skapas av killarna, utan också av tjejer som pratar på ett förnedrande sätt om varandra eller sjunger med i sexistiska texter. ”Även de bästa hiphoplåtarna har ofta något dåligt i sig, men när de rappar om att kvinnor är dåliga så handlar det inte om alla kvinnor, ofta handlar det om de kvinnor som låter sig själva förnedras”, tillägger Peyvand.

 

Även om RGRA omfattar all sorts kultur, hade från början hiphopen en central roll.  Mycket inspiration kom som vi har sett från Brasilien där hiphopen fick en stark ställning på 1980-talet.  Speciellt olika breakdansgrupper från förorterna bidrog väldigt bokstavligt till att forma en gatans kultur. I början av 1990-talet kom en del av dessa grupper att bli en betydelsefull politisk kraft i Brasilien.  I Sao Paolo, t.ex., förhandlade grupper som Conceitas de Rua och Posse Hausa  med myndigheterna för att få platser att träna eller uppträda på, men även om att få vara med i olika projekt som riktade sig mot förorternas ungdomar, och mer allmänt om att få vara med och påverka den politik som direkt berörde  dem. 1989 blev Paolo Freire utbildningsminister i delstaten och startade programmet ”utbildning för medborgarskap”.  Under denna tid jobbade hiphopare mycket med olika projekt för att skapa större delaktighet i utbildningssystemet. Hiphopen blev ett naturligt verktyg att lära sig, inte bara olika former av kultur, utan också språk och praktisk samhällskunskap. Så småningom kom en mycket stor del av Brasiliens hiphopare att på olika sätt inkluderas i olika skattefinansierade projekt och institutioner. Speciellt inom det som kallas ”förenade utbildningscenter” (Centro Educacional Unificado)  fick hiphopen en viktig plats.  Samtidigt som en hel del av dem fick sin försörjning eller annat stöd från statliga institutioner, var de flesta hiphopare, genom sin bakgrund i samhällets periferi, politiskt radikala och ganska negativt inställda till staten.  I den dynamiken växte många av de rörelser fram som arbetade med hiphop och andra former av ”gatans kultur”.

 

Men Brasilien är absolut inte den enda inspirationskällan för RGRA. Liknande rörelser har vuxit fram över hela världen, t.ex. i USA, Storbritannien, Sydafrika, Kenya, och Palestina. Hiphopen har i den alltmer globaliserade medievärlden fått en dubbel roll. Å ena sidan har bolag som Sony, Viacom, och Vivendi  aggressivt marknadsfört hiphopen som konsumtionsstil i partnerskap med allt från klädmärken till dryckesföretag. För att bli en passande kommersiell medieprodukt behövde det radikala politiska budskapet i hiphopen ersättas med den sortens meningslösa tonårsprotester som Beastie Boys ironiserade över redan 1986. Men när hiphopen växte fram i Bronx på början av 1970-talet  var det aldrig enbart fråga om the right to party. Gatufesterna med sound systems, som kommit till Bronx från lika nedgångna och gänghärjade områden på Jamaica, var också en gatans kultur. En plats för gemenskap och kommunikation.  Redan 1973 började Afrika Bambaataa kombinera musik, rap, dans och graffiti med social medvetenhet inom Bronx River Organization som blev fröet till Universal  Zulu Nation. På slutet av 1970-talet var  Daryl Aamaa Nubyah med om att bilda Nation Black Science och rappade klassiska fraser som: ”Prepare now, or get high and wait/Cause there ain’t no partying in a police state ”. Hiphopen var inte bara fest och underhållning utan också kultur och kunskap, och för många ungdomar var hiphopkulturen det  enda alternativet till en meningslös gängtillvaro.

    Hiphopen levde länge ett liv helt utanför mainstream-kulturen. Etablerade media brydde sig inte om hiphop-kulturen förrän 1982 efter att Melle Mels rap i The Message blivit en oväntad hit.  Samma år tog Bambaataa med sig flera av New Yorks mest kända hiphop-artister för att försöka sprida budskapet på en lång världsturné. Det tog dock lång tid för hiphopen att på allvar få fäste utanför USA.  Det stora kommersiella genombrottet kom inte förrän Viacoms MTV började sända sitt Rap-segment till fyra kontinenter omkring 1990. Ironiskt nog bidrog den stora kommersiella lanseringen till att Public Enemy fick en global hit med Don't Believe the Hype.  Dokumentärfilmen Hip Hop Colony från 2006 handlar om hur den Kenyanska hiphop-kulturen kämpar mot mediebolagens bling-bling. Liknande kamper förs i många länder över hela världen.

 

Även Behrang är noga med att RGRA ska vara icke-kommersiellt och oberoende, samtidigt som han inte vill att det ska vara en exkluderande subkultur: ”Mitt mentalitet är inte att vi ska försöka vara så underground som möjligt. Man tar tillbaks kulturen genom att använda dess verktyg. Vi försöker använda populärkulturens verktyg men göra dem solidariska.” 

    RGRA har hela tiden breddat sin verksamhet. Inte bara hiphop, utan all sorts musik, får utrymme. Dessutom en tidning, mode, diskussionforum, tjejkafé, och mycket mer. RGRA har 40 representanter i Ungdomens Riksdag, Urix. RGRA försöker hjälpa medlemmar att realisera saker som annars inte vore möjliga. Genom RGRA har ungdomar t.ex. fått möjligheter att resa, delta i olika föreningsmöten  och synas i media.

    På 1800-talet använde bönderna folkhögskolorna för att gymnasier och universitet inte var för dem. På 1900-talet fick ABF en liknande roll för arbetarrörelsen. Behrang talar om RGRA som 2000-talets ABF. När det etablerade utbildningssystemet inte ger plats åt marginaliserade grupper behövs nya kanaler.  Men RGRA är inte bara något lokalt. Det kan också ses om en del av en global gräsrotsrörelse.  För Behrang är det en självklarhet: ”Jag har inget statiskt hemland”, säger han med eftertryck. ”Mitt hem är kosmopolitiskt.”

Astrid och Hampus

 

"Ni perdon, ni olvido" om minne och glömska i Santiago de Chile

Utanför La Monedapalatset är ett stort område avspärrat, en mängd poliser spatserar runt på det avspärrade området i sina grågröna, militärliknande uniformer. Ändå känns stämningen inte spänd, människor sitter i gräset och solar sig, tittar på avstånd bort mot statyn av Salvador Allende där en folksamling har samlats för att hedra hans minne.

Det har på dagen gått 35 år sedan väldiga eldslågor fladdrade upp mot himlen genom  fönstren på La Monedapalatset och inledde de mörka åren i Chiles historia, år som kom att påverka liv och död och drömmar på ett sätt som  människorna här aldrig hade kunnat föreställa sig.

Vid Allendestatyns fötter har någon slängt upp en ros och därunder är ett hav av blommor, stämningen är inte hotfull utan liknar mest en årlig ceremoni. Folk småpratar, en man går runt och blåser i en visselpipa, ropen skallar, två kvinnor har lagt upp nyckelringar med Allendes motiv på en vit spetsduk.

Alla bär på sina egna minnen av diktaturtiden och har sitt eget sätt att förhålla sig till historien.

En senig man står som fastgjuten i marken, hans blick är glasaktig och när jag försöker få kontakt med honom rycker han till. Nej, han vill inte bli intervjuad. När jag senare vänder mig om står han kvar på samma ställe och gråter.

Adolfo, en sjöman, kommer fram och vill prata med oss. Hans syster var socialist och spelade gitarr med Victor Jara, hans bror var Pinochetanhängare.

-       Han var marinsoldat, berättar Adolfo. De kastade socialister och kommunister i havet från helikoptrar på den tiden.

Själv ville Adolfo bara komma bort från politiken. Han gick till havs, åkte runt i Afrika och Europa för att sedan bosätta sig i Sverige där hans syster hade gått i exil. 

Då han återvände till Chile 1985 pågick diktaturen fortfarande.

-       De tog mig, de pressade mig, de torterade mig. De frågade: var är din mamma? Var är din syster? Jag vet ingenting, sa jag.

Adolfo har inte längre någon kontakt med sina syskon och han verkar inte vilja dröja sig kvar i sitt konfliktfyllda förflutna. Hellre pratar han med oss om nuet, om sin lungsjukdom som han är orolig för och om sin tid i Sverige där han jobbade som städare  och fick sin son Victor.

Alla förhåller sig olika till minnet och glömskan. Vissa, som Adolfo, vill helst lägga historien bakom sig, andra fortsätter att leva och andas nära de svarta minnena. På kvällen träffar jag Athenas Dedes och Betsave Pavín på nationalstadion. Mängder av stearinljus står uppställda på gallret och lyser upp brev och bilder i mörkret. ”Ni perdón , no olvido”, ”varken förlåtelse eller glömska” har någon skrivit med svarta stora bokstäver utanför ingången. Här på stadion, i de trånga gångarna, stod människor tätt ihoptryckta  och väntade på att höra sitt namn, bli inkallade till förhörsrummet. Även den långa väntan måste ha varit outhärdlig och undran över vad som hände alla de som  inte kom tillbaka från förhören. Athenas Dedes visar ett plakat för mig med ett svartvitt foto av sin man som hon träffade genom socialistpartiet redan under gymnasietiden. Han var en av alla de människor som blev mördade här.

Athenas och  hennes väninna Betsabe Pavín går till stadion varje år den elfte September.

-       Det som hände är saker som historien inte får glömma, säger Athenas. Ni perdón, ni olvido, upprepar hon långsamt och bestämt. Hon vet inte vilka det var som mördade hennes man.

-       Vi ber inte om samma straff för dem, säger hon. Det vi vill ha är sanning och rättvisa.

Både Athenas och Betsave var tvungna att leva i exil efter kuppen, Athenas levde på Kuba under många år och Betsave tog med sig sina barn till Belgien. För båda tog det  långt tid innan de kunde återvända hem till Chile.

-Diktaturen präglade våra liv, säger Betsave och fortsätter:- Vi hade ju vetat att det kunde bli en militärkupp men vi kunde aldrig föreställa oss dimensionen av det som skulle hända. Vi var unga, man tänker annorlunda då och har andra erfarenheter.

Jag har många frågor kvar, men jag låter Betsave och Athenas gå eftersom folksamlingen skingras mer och mer. De kanske vill hem, de kanske tycker att jag exploaterar deras sorg och minnen.

Senare står jag på motorvägen och väntar på bussen till mitt vandrarhem, det är en ovanligt stillsam natt, neonskyltar lyser, en och en annan bil kör förbi den stora idrottsarenan. Allt ser normalt och civiliserat ut vid den plats där det svartnade för så många människors ögon då de våldsamt drogs ur tiden.

 

 

 

FAKTA / Elfte September1973 :

 

Den elfte September 1973 genomfördes en statskupp i Chile och en militärjunta ledd av Augusto Pinochet tog makten.Presidentpalatset La Moneda  bombades av flygvapnet och den folkvalde presidenten Salvador Allende begick självmord eller dödades.

De politiska partierna förbjöds successivt.

Ca 3000 människor avrättades under diktaturen, 40- 50 000 människor misshandlades eller torterades.

Diktaturen varade fram till 1988. 1990 hade demokratin återinförts och en folkvald president tillträdde.

 

Källa:

Amnesty International Sverige

www2.amnesty.se/hem.nsf/11september2003d?OpenPage

www2.amnesty.se/hem.nsf/11september2003c?OpenPage

 

Britannica Online Encyclopedia

www.britannica.com

 

 

 

FAKTA/ Nationalstadion:

 

Nationalstadion i Santiago var det största fånglägret under diktaturen, där tusentals människor torterades eller mördades.

 

Källa:

Informe de la comisión nacional sobre prisión politica y tortura y respuestas institucionales. Estudios Publicos 1997.