Utanför La Monedapalatset är ett stort område avspärrat, en mängd poliser spatserar runt på det avspärrade området i sina grågröna, militärliknande uniformer. Ändå känns stämningen inte spänd, människor sitter i gräset och solar sig, tittar på avstånd bort mot statyn av Salvador Allende där en folksamling har samlats för att hedra hans minne.
Det har på dagen gått 35 år sedan väldiga eldslågor fladdrade upp mot himlen genom fönstren på La Monedapalatset och inledde de mörka åren i Chiles historia, år som kom att påverka liv och död och drömmar på ett sätt som människorna här aldrig hade kunnat föreställa sig.
Vid Allendestatyns fötter har någon slängt upp en ros och därunder är ett hav av blommor, stämningen är inte hotfull utan liknar mest en årlig ceremoni. Folk småpratar, en man går runt och blåser i en visselpipa, ropen skallar, två kvinnor har lagt upp nyckelringar med Allendes motiv på en vit spetsduk.
Alla bär på sina egna minnen av diktaturtiden och har sitt eget sätt att förhålla sig till historien.
En senig man står som fastgjuten i marken, hans blick är glasaktig och när jag försöker få kontakt med honom rycker han till. Nej, han vill inte bli intervjuad. När jag senare vänder mig om står han kvar på samma ställe och gråter.
Adolfo, en sjöman, kommer fram och vill prata med oss. Hans syster var socialist och spelade gitarr med Victor Jara, hans bror var Pinochetanhängare.
- Han var marinsoldat, berättar Adolfo. De kastade socialister och kommunister i havet från helikoptrar på den tiden.
Själv ville Adolfo bara komma bort från politiken. Han gick till havs, åkte runt i Afrika och Europa för att sedan bosätta sig i Sverige där hans syster hade gått i exil.
Då han återvände till Chile 1985 pågick diktaturen fortfarande.
- De tog mig, de pressade mig, de torterade mig. De frågade: var är din mamma? Var är din syster? Jag vet ingenting, sa jag.
Adolfo har inte längre någon kontakt med sina syskon och han verkar inte vilja dröja sig kvar i sitt konfliktfyllda förflutna. Hellre pratar han med oss om nuet, om sin lungsjukdom som han är orolig för och om sin tid i Sverige där han jobbade som städare och fick sin son Victor.
Alla förhåller sig olika till minnet och glömskan. Vissa, som Adolfo, vill helst lägga historien bakom sig, andra fortsätter att leva och andas nära de svarta minnena. På kvällen träffar jag Athenas Dedes och Betsave Pavín på nationalstadion. Mängder av stearinljus står uppställda på gallret och lyser upp brev och bilder i mörkret. ”Ni perdón , no olvido”, ”varken förlåtelse eller glömska” har någon skrivit med svarta stora bokstäver utanför ingången. Här på stadion, i de trånga gångarna, stod människor tätt ihoptryckta och väntade på att höra sitt namn, bli inkallade till förhörsrummet. Även den långa väntan måste ha varit outhärdlig och undran över vad som hände alla de som inte kom tillbaka från förhören. Athenas Dedes visar ett plakat för mig med ett svartvitt foto av sin man som hon träffade genom socialistpartiet redan under gymnasietiden. Han var en av alla de människor som blev mördade här.
Athenas och hennes väninna Betsabe Pavín går till stadion varje år den elfte September.
- Det som hände är saker som historien inte får glömma, säger Athenas. Ni perdón, ni olvido, upprepar hon långsamt och bestämt. Hon vet inte vilka det var som mördade hennes man.
- Vi ber inte om samma straff för dem, säger hon. Det vi vill ha är sanning och rättvisa.
Både Athenas och Betsave var tvungna att leva i exil efter kuppen, Athenas levde på Kuba under många år och Betsave tog med sig sina barn till Belgien. För båda tog det långt tid innan de kunde återvända hem till Chile.
-Diktaturen präglade våra liv, säger Betsave och fortsätter:- Vi hade ju vetat att det kunde bli en militärkupp men vi kunde aldrig föreställa oss dimensionen av det som skulle hända. Vi var unga, man tänker annorlunda då och har andra erfarenheter.
Jag har många frågor kvar, men jag låter Betsave och Athenas gå eftersom folksamlingen skingras mer och mer. De kanske vill hem, de kanske tycker att jag exploaterar deras sorg och minnen.
Senare står jag på motorvägen och väntar på bussen till mitt vandrarhem, det är en ovanligt stillsam natt, neonskyltar lyser, en och en annan bil kör förbi den stora idrottsarenan. Allt ser normalt och civiliserat ut vid den plats där det svartnade för så många människors ögon då de våldsamt drogs ur tiden.
FAKTA / Elfte September1973 :
Den elfte September 1973 genomfördes en statskupp i Chile och en militärjunta ledd av Augusto Pinochet tog makten.Presidentpalatset La Moneda bombades av flygvapnet och den folkvalde presidenten Salvador Allende begick självmord eller dödades.
De politiska partierna förbjöds successivt.
Ca 3000 människor avrättades under diktaturen, 40- 50 000 människor misshandlades eller torterades.
Diktaturen varade fram till 1988. 1990 hade demokratin återinförts och en folkvald president tillträdde.
Källa:
Amnesty International Sverige
www2.amnesty.se/hem.nsf/11september2003d?OpenPage
www2.amnesty.se/hem.nsf/11september2003c?OpenPage
Britannica Online Encyclopedia
www.britannica.com
FAKTA/ Nationalstadion:
Nationalstadion i Santiago var det största fånglägret under diktaturen, där tusentals människor torterades eller mördades.
Källa:
Informe de la comisión nacional sobre prisión politica y tortura y respuestas institucionales. Estudios Publicos 1997.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar