GATANS KULTUR SOM SKOLA

För ett par år sen kom Behrang Miri tillbaks från Brasilien till Malmö. Han hade inga pengar, inga kontakter, ingen organisation bakom sig. Det enda han hade var idéer om ungdomskultur och  ett  brinnande  engagemang. Sen dess har den rörelse han började bygga upp, Rörelsen Gatans Röst och Ansikte – RGRA, blivit en av Malmös största ungdomsrörelser med sin största bas i Rosengård och Hermodsdal. 

    Ett av RGRAs huvudsyften är att ungdomar som hamnat utanför samhället ska få en plats att utvecklas på. På många ställen, som t.ex. Rosengård, är RGRA det enda som finns för de ungdomar som vill hålla på med musik, dans eller film. Medan de stora mediebolagen och politikerna tillsammans medverkar till att skapa utanförskap, arbetar RGRA med att skapa mötesplatser och bygga broar.  2007 gjorde tv-bolaget Al Jazeerah en serie i 4 delar om det nya multikulturella Europa med titeln Crossroads Europe. Det var ingen tillfällighet att de började serien i Malmö och lät Behrang Miri vara deras guide. Malmö är en av det nya Europas huvudstäder, och RGRA visar vägen till en ny syn på kultur och utbildning. 

 

Vi träffar Behrang utanför Sibyllakiosken på Möllevångstorget en morgon i april. Solen bländar, vi beställer kaffe ur pappmuggar och sätter oss på en träbänk. Trots att vi är lite yrvakna lyssnar vi snart uppmärksamt på Behrang. Han pratar rytmiskt och välformulerat, som om hans historia vore en lång rap-text, och det är svårt att inte dras med i hans engagemang och övertygelse. Med jämna mellanrum avbryter Behrang sig i sitt ordflöde för att hälsa på bekanta som går förbi eller för att svara i mobilen som ringer med jämna mellanrum.

     Allt började 2004 då Behrang fick kontakt med medlemmar i den brasilianska rörelsen Movimiento Cultura de Rua (Rörelsen Gatans Kultur) som var på turné i Sverige.

”Jag blev väldigt fascinerad kring deras sätt att jobba; hiphop som pedagogiskt verktyg, som socialt verktyg, som ett sätt att höja rösten”, säger Behrang. Politiken har alltid varit ett stort intresse för Behrang, vars föräldrar är politiska flyktingar från Iran. Men det var först nu han blev inspirerad till att förena intresset för politik och kultur.

     Genom sin kontakt med rörelsen i Brasilien fick han komma dit och jobba med workshops kopplat till olika teman. Bland annat använde man  hiphop och forumteater som verktyg   för att nå ut till ungdomar från kåkstäderna med grundläggande kunskap  kring  sexualkunskap och demokrati. att.

”Hiphopen är ett redskap som dessa ungdomar relaterar till. På det sättet kunde vi ta det buskap som kanske var väldigt akademiskt och väldigt anpassat till en viss del av samhället. Vi anpassade kunskapen till dessa ungdomar som är väldigt smarta, men som tyvärr inte har haft samma möjlighet att gå på en någorlunda hyfsad skola.”, säger Behrang.

    I Brasilien är den politiska hiphopen väldigt etablerad och det blev en inspirerande tid för Behrang, som samarbetade med flera olika brasilianska hiphopartister och NGO:s. Tillbaka i Sverige  växte insikten att han kanske kunde jobba med samma metoder i Sverige,  trots allt som skiljer det brasilianska och det svenska samhället  åt.

”Visst, vi har inte samma klasskillnader i Sverige men vi har definitivt en hel del utanförskap och marginalisering, framförallt i miljonprogramsområden som Rosengård, Hermodsdal och Kroksbäck.”

     Behrang knackade dörr på olika institutioner, föreläste om sina erfarenheter och nätverkade. Utifrån detta föddes så småningom RGRA, som idag är en av Malmös största ungdomsrörelser  med  3-400 aktiva ungdomar i åldrarna 12- 20 år. Genom olika former av kulturaktiviteter som dans, musikuppträdanden och konst får ungdomarna en möjlighet att ”förmedla och framföra sina tankar och  känslor, samt bygga broar mellan  människor, stadsdelar, städer och länder”, som Behrang uttrycker det på RGRA: s hemsida.

   

På Urix Åsiktsfestival i Malmö träffar vi 5 killar som alla är aktiva i RGRA: Awal, Migo, Leonard, Ibrahim och Abdi. De är där för att jobba som funktionärer.  Även om de har olika bakgrunder och intressen,  är de alla helt eniga om att RGRA betytt mycket för dem och många andra. De berättar om hur svårt det annars skulle vara  för ungdomar som bor i områden som Rosengård att hitta meningsfulla saker att göra. Nu, om man vill hålla på med t.ex. Rap, dj-ing eller dans är det bara att ta kontakt med någon från RGRA. Leonard, som har praktiserat hos Behrang, säger: ”Om jag inte varit med i RGRA hade jag bara suttit hemma och luffat som inget annat. Det finns inget annat än RGRA.”

    Bristen på meningsfulla saker att göra och  de negativa attityder man ofta möter från det svenska samhället, kan tillsammans med en pressad situation hemma driva många ungdomar in i kriminalitet och annat.  Genom RGRA kan man få nya vänner, självkänslan tillbaka och göra saker som känns meningsfulla och utvecklande. Alla i Malmös miljonprogramsområden känner nu till RGRA och vet hur man får kontakt med dem.

    RGRA jobbar också med att bygga broar mellan olika stadsdelar i Malmö.  De sociala klyftorna i Malmö kan då ibland bli väldigt uppenbara. Migo berättar till exempel hur svenskar och invandrare satt på var sin sida när RGRA hade en talangjakt i Limhamn för ett tag sedan.

Awal menar att bostadspolitiken är en viktig orsak till segregeringen: ”De har flyttat alla till ett område; svenskar för sig och invandrare för sig. De borde blanda allihopa så att de får lära känna varandra!”

    Segregeringen skapar inte bara misstro mellan olika ungdomsgrupper. Flera av ungdomarna berättar om de negativa attityder de ofta möter från olika håll. Exempelvis är de vana vid att få olika gliringar från polisen bara de går genom stan på kvällen. Många de känner berättar att de inte vågar åka till Rosengård för att de tror att folk där är kriminella.

    Killarna är överens om att  media spelar en avgörande roll för att  ungdomar från Rosengård fått dåligt rykte. De skriver aldrig om allt positivt som görs, men så fort något negativt händer är de intresserade.

”Om jag ska vara ärlig så diggar jag inte media”, säger Leonard. Awal och Migo förtydligar resonemanget genom att påpeka att det finns problem överallt. Det finns problem i Limhamn också. Bara för att en del poliser är rasistiska eller har dåliga attityder betyder inte det att alla poliser är dåliga. Men medierna polariserar och skapar stereotyper. ”Medierna bygger inte broar, de stänger broar”, som Leonard uttrycker det.

 

En institution som verkligen borde bidra till att bygga broar är skolan, men även om enskilda lärare ofta gör vad de kan, finns det en inbyggd segregering i själva systemet. ”Skolan är definitivt ingen mångkulturell mötesplats idag”, säger Behrang under vår intervju på Möllevångstorget. Han är mycket engagerad i utbildningsfrågor och har arbetat som specialpedagog i olika skolor. Genom att t.ex. jobba med rap som verktyg har han motiverat ungdomar att lära sig såväl språk som samhällskunskap.

 

 Behrang pekar på hur exempelvis historieämnet bara reflekterar Europas historia. ”Idag har vi hela världen i Malmö, inte bara européer. På något sätt så förbiser du dessa nya svenskars historia. Hade du kunnat implementera deras berättelser i skolgången så hade du definitivt fått en mer mångfaldig skola. Ungdomarna ser ofta inte någon koppling mellan det de lär sig i skolan och det de lär sig i riktiga livet.”

    Behrang gör en gest mot  tomatförsäljarna bakom oss på torget för att visa var han själv hittar exempel när han ute i skolorna försöker  koppla kunskap till ungdomarnas egna liv:  ”kolla bara här, här har vi  de bästa matematikerna i hela världen!”

     Behrang återkommer flera gånger till vikten av en skola där allas historier inkluderas i undervisningen, en skola där man anpassar undervisningen efter eleverna istället för att använda  sig av färdiga pedagogiska ramar.

    Behrangs idéer kring utbildning påminner en hel del om de som utvecklats av pedagoger som Maria Montessori i Italien och Paolo Freire i Brasilien. Den utbildade medelklassens barn har ofta fått ett passivt och okritiskt förhållningssätt till kunskap. Paolo Freire talade om ”banksynen” på kunskap; man ser kunskap som något som ska ”sättas in”  i hjärnan vid ett tillfälle för att kunna ”ta ut” den vid ett senare tillfälle. Barn som vuxit upp med ett mer kritiskt förhållningssätt ser istället kunskap som en del av livet, som något man skaffar sig för att kunna utvecklas. Dessa barn behöver alltså en undervisning som är integrerad med deras intressen, en undervisning där kunskaperna kopplas till verksamheter som barnen upplever som meningsfulla. Genom att fokusera på kunskap som något abstrakt teoretiskt och frikopplat från resten av livet bygger man in en social spärr i utbildningssystemet. Dessutom kommer undervisningen att befästa och låsa fast redan befintliga samhällsstrukturer istället för att utveckla och anpassa dem. Istället för att utbildningenganpassas till våra behov försöker ”banksynens” företrädare anpassa människorna  till undervisningssystemet.

 

Behrang beskrev hiphopen ”som ett pedagogiskt verktyg, som ett sätt att höja rösten”.  Man kan kanske undra hur det går ihop med en kultur där kvinnliga hiphop-artister vittnar om ruttna sexistiska strukturer och låttexter där kvinnor enbart figurerar som hoes och bitches? Ryms ett feministiskt perspektiv verkligen i ett sådant klimat?

   Faktum är att hiphopen även har fungerat som en plattform för kvinnliga hiphopartister som har velat höja rösten mot de kvinnofientliga attityderna som de har mött framförallt i gangsterrapen som blev kommersialiserad och utbredd i början av 1990-talet. Exempelvis gör Queen Latifah upp med sexismen som hon möter både i hiphopkulturen och i det egna förhållandet i hiten U.N.I.T.Y. från 1993.

   För Peyvand som är 16 år och rappar i RGRA har hiphopen framförallt betytt självkänsla och kärlek.

Hon har rappat sedan tre år tillbaks, då Behrang höll en rapkurs för tjejer på kulturhuset Drömmarnas Hus i Rosengård och sedan dess har hon inte kunnat sluta.  Samtidigt är hon medveten om problematiken med sexism inom hiphopen, som hon också själv har stött på: ”I RGRA är alla skitsnälla men utanför RGRA händer det att folk frågar 'vad rappar du om, barbiedockor eller?'”

Hon menar också att den sortens problem inom hiphopkulturen  inte bara skapas av killarna, utan också av tjejer som pratar på ett förnedrande sätt om varandra eller sjunger med i sexistiska texter. ”Även de bästa hiphoplåtarna har ofta något dåligt i sig, men när de rappar om att kvinnor är dåliga så handlar det inte om alla kvinnor, ofta handlar det om de kvinnor som låter sig själva förnedras”, tillägger Peyvand.

 

Även om RGRA omfattar all sorts kultur, hade från början hiphopen en central roll.  Mycket inspiration kom som vi har sett från Brasilien där hiphopen fick en stark ställning på 1980-talet.  Speciellt olika breakdansgrupper från förorterna bidrog väldigt bokstavligt till att forma en gatans kultur. I början av 1990-talet kom en del av dessa grupper att bli en betydelsefull politisk kraft i Brasilien.  I Sao Paolo, t.ex., förhandlade grupper som Conceitas de Rua och Posse Hausa  med myndigheterna för att få platser att träna eller uppträda på, men även om att få vara med i olika projekt som riktade sig mot förorternas ungdomar, och mer allmänt om att få vara med och påverka den politik som direkt berörde  dem. 1989 blev Paolo Freire utbildningsminister i delstaten och startade programmet ”utbildning för medborgarskap”.  Under denna tid jobbade hiphopare mycket med olika projekt för att skapa större delaktighet i utbildningssystemet. Hiphopen blev ett naturligt verktyg att lära sig, inte bara olika former av kultur, utan också språk och praktisk samhällskunskap. Så småningom kom en mycket stor del av Brasiliens hiphopare att på olika sätt inkluderas i olika skattefinansierade projekt och institutioner. Speciellt inom det som kallas ”förenade utbildningscenter” (Centro Educacional Unificado)  fick hiphopen en viktig plats.  Samtidigt som en hel del av dem fick sin försörjning eller annat stöd från statliga institutioner, var de flesta hiphopare, genom sin bakgrund i samhällets periferi, politiskt radikala och ganska negativt inställda till staten.  I den dynamiken växte många av de rörelser fram som arbetade med hiphop och andra former av ”gatans kultur”.

 

Men Brasilien är absolut inte den enda inspirationskällan för RGRA. Liknande rörelser har vuxit fram över hela världen, t.ex. i USA, Storbritannien, Sydafrika, Kenya, och Palestina. Hiphopen har i den alltmer globaliserade medievärlden fått en dubbel roll. Å ena sidan har bolag som Sony, Viacom, och Vivendi  aggressivt marknadsfört hiphopen som konsumtionsstil i partnerskap med allt från klädmärken till dryckesföretag. För att bli en passande kommersiell medieprodukt behövde det radikala politiska budskapet i hiphopen ersättas med den sortens meningslösa tonårsprotester som Beastie Boys ironiserade över redan 1986. Men när hiphopen växte fram i Bronx på början av 1970-talet  var det aldrig enbart fråga om the right to party. Gatufesterna med sound systems, som kommit till Bronx från lika nedgångna och gänghärjade områden på Jamaica, var också en gatans kultur. En plats för gemenskap och kommunikation.  Redan 1973 började Afrika Bambaataa kombinera musik, rap, dans och graffiti med social medvetenhet inom Bronx River Organization som blev fröet till Universal  Zulu Nation. På slutet av 1970-talet var  Daryl Aamaa Nubyah med om att bilda Nation Black Science och rappade klassiska fraser som: ”Prepare now, or get high and wait/Cause there ain’t no partying in a police state ”. Hiphopen var inte bara fest och underhållning utan också kultur och kunskap, och för många ungdomar var hiphopkulturen det  enda alternativet till en meningslös gängtillvaro.

    Hiphopen levde länge ett liv helt utanför mainstream-kulturen. Etablerade media brydde sig inte om hiphop-kulturen förrän 1982 efter att Melle Mels rap i The Message blivit en oväntad hit.  Samma år tog Bambaataa med sig flera av New Yorks mest kända hiphop-artister för att försöka sprida budskapet på en lång världsturné. Det tog dock lång tid för hiphopen att på allvar få fäste utanför USA.  Det stora kommersiella genombrottet kom inte förrän Viacoms MTV började sända sitt Rap-segment till fyra kontinenter omkring 1990. Ironiskt nog bidrog den stora kommersiella lanseringen till att Public Enemy fick en global hit med Don't Believe the Hype.  Dokumentärfilmen Hip Hop Colony från 2006 handlar om hur den Kenyanska hiphop-kulturen kämpar mot mediebolagens bling-bling. Liknande kamper förs i många länder över hela världen.

 

Även Behrang är noga med att RGRA ska vara icke-kommersiellt och oberoende, samtidigt som han inte vill att det ska vara en exkluderande subkultur: ”Mitt mentalitet är inte att vi ska försöka vara så underground som möjligt. Man tar tillbaks kulturen genom att använda dess verktyg. Vi försöker använda populärkulturens verktyg men göra dem solidariska.” 

    RGRA har hela tiden breddat sin verksamhet. Inte bara hiphop, utan all sorts musik, får utrymme. Dessutom en tidning, mode, diskussionforum, tjejkafé, och mycket mer. RGRA har 40 representanter i Ungdomens Riksdag, Urix. RGRA försöker hjälpa medlemmar att realisera saker som annars inte vore möjliga. Genom RGRA har ungdomar t.ex. fått möjligheter att resa, delta i olika föreningsmöten  och synas i media.

    På 1800-talet använde bönderna folkhögskolorna för att gymnasier och universitet inte var för dem. På 1900-talet fick ABF en liknande roll för arbetarrörelsen. Behrang talar om RGRA som 2000-talets ABF. När det etablerade utbildningssystemet inte ger plats åt marginaliserade grupper behövs nya kanaler.  Men RGRA är inte bara något lokalt. Det kan också ses om en del av en global gräsrotsrörelse.  För Behrang är det en självklarhet: ”Jag har inget statiskt hemland”, säger han med eftertryck. ”Mitt hem är kosmopolitiskt.”

Astrid och Hampus