Stukad

En haltande dagsfärd genom Valparaíso

Valpos gator är galna, det vet alla. Med hål stora nog för att svälja en större gatuhund, med livsfarliga trappavsatser, kurvor och ojämnheter. Vore det här New York hade landet varit sönderstämt av arga snubblare. Men när jag idag tittar ner på min blåa fotliknande klump i strumpan vet jag att jag har mig själv att skylla. Jag trampade snett på en vanlig, nästan slät, gata. Supersnett. Jag vet att man ska se var man går men det är svårt när havet vilar så tjusigt i horisonten, när solen skiner och man håller hand med den man har kär.

Haltandes fram på en chilensk gata är det några som brutalt tacklar dig stressade på väg till jobbet, men fler som ger dig medlidsamma hundögon. Först stannas jag av en dam som säljer egenpaketerade kryddpåsar på gatan. ”Du ska värma vatten, lägga i lite salt och stoppa i foten. Sen på kvällen tar du en handduk doppad i saltvattnet och sveper runt foten tills nästa dag. När du vaknar är du frisk.”Okej tänker jag och haltar vidare, ja kanske får pröva det ikväll. Tanter brukar veta vad de snackar om.

Nästan person att stoppa mig säger att jag måste sluta halta, att jag ska skaka om foten, slå till den lite, gärna stampa hårt i marken. Han är gammal fotbollsspelare och har lärt sig knepet på planen. Hm, känns brutalt men han kanske har rätt? Smärtan får mig dock att avvakta med just det tipset ett tag. Omar, en vän från skolan, kollar upp från sin dator och säger ”skaffa kryckor”. Han berättar att han själv fick en rejäl stukning men aldrig blev riktigt bra, för han gick på foten för tidigt. ”Vila den, ha den stilla, gå inte på den!”. Okej, lite dubbla budskap här. Min inneboende Julia tittar skeptiskt på min klumpfot. ”Is är bäst, man ska kyla det direkt och sen hålla benet högt”. Just det, den här känner jag igen, låter som något mamma skulle ha sagt.

När jag äntligen har haltat mig hem på kvällskvisten sitter en okänd man i soffan i mitt kollektiv. Någons pappa tydligen. Han babblar snabbt, jag fattar inget, men innan jag vet ordet av har han brutalt knådat in foten med en kladdig tigerbalsamliknande kräm som sticker i näsan. Det blir varmt och han säger nått om spricka, förband, värme, stöd och dricka mycket te. Te?

Alla har visst råd att ge mig. Och alla är de olika. Det är något med stukade fötter som framkallar en vis gumma ur de mest oväntade personer. Helt plötsligt kryllar det av fotexperter. Vem jag ska lyssna på vet jag inte. Hobbyguruismen är stor i Chile, liksom hjälpsamheten. De olika vänliga tipsen gör mig alldeles varm inuti. Jag får väl förlita mig till den medmänskliga omtanken som helande kraft. Enligt urgammalt recept.